Jag är trött på att ständigt vara trött och på att ha lite molande huvudvärkhela dagarna. Somna med huvudvärk och vaknar med huvudvärk, dricker kaffe för att se om det går över då det blev värre under tiden jag sprang runt och lämnade barnen och tänkte att det är för att jag inte hunnit dricka morgon kaffet ännu, men ICKE! Jag håller kanske på och bli tokig? Vem vet? Vill ha sovmorgon men det blir inget av det förrän nästa helg då jag är ledig. Då kanske jag kan få turen att sova ända till klockan NIO. Men det är bara om jag har tur och barnen håller sams.
Snart kommer allt bli som vanligt igen här hemma nu är det endast en vecka kvar så nästa söndag då kan man slappna av ordentligt. Sen ska Tony ta ut sina sista pappa-dagar med Timi och vara hemma en hel månad. Han vill ta ut dom sista innan Timi börjar skolan nästa år.
Fatta vad tiden går fort! Mina barn som va så små nyss har blivit så stora. Snart har vi inga dagis barn hemma längre nu börjar snart dom lite större bekymmerna. Det är verkligen så. "Små barn, små bekymmer - stora barn, stora bekymmer." Jag kan inte tänka mig en dag utan mina barn. När jag låg på sjukhuset så kände jag en enorm saknad efter dom, jag va ju inte förberedd på att jag skulle behöva stanna kvar över natten. Jag har inte sovit mer än kanske 8 nätter totalt helt utan båda barnen under alla mina snart 8 år som mamma.
Jag låg och grubbla halva natten och tänkte på hur lyckligt lottad jag va som hade så otroligt fina barn. Det gjorde riktigt ont i mig när dom ringde och sa god natt, att inte jag fick vara där och pussa och krama dom, ge dom varsinn klapp på kinden dra upp täcket på dom lite och bädda om dom ordentligt. Titta till dom en extra gång innan jag själv skulle bädda ner mig för att dra upp täcket på Timi så det inte ramlar ner från sängen osv osv. Ja, allt det där som man gör varje kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar