Beviken och arg...

I fredags blev så förbannad på Timi's ena fröken. Jag kämpade med Timi som inte ville vara kvar i skolan, varpå ena fröken bara stog och tittade på. Efter ett tags kämpande så sa jag att jag verkligen måste gå som jag för övrigt sagt ett par gånger tidigare. Varpå ena fröken säger "-Jaha, vad ska jag göra då? Ska jag hindra honom eller?"

Jag höll på att koka över! Och sa det att när han gick på dagis så va han lika dan men att det blev lättare för honom om jag gick på en gång än stog kvar och att fröknarna på dagis alltid sa att jag kunde gå och att dom tog hand om honom. Sen sa jag att han får väl följa med mig då om ni inte ens kan hjälpa till lite. Så jag tog Timi och gick. Blev så arg, ledsen och besviken. Hur oproffisionell får man vara? Ska dom inte försöka vinna Timi's förtroende och få han att känna sig trygg? Hur ska man som barn kunna känna sig trygg när en fröken inte ens visar något intresse?

Idag när jag hade lugnat ner mig över helgen tänkte prata lite med den där fröken så flydde hon. Hon måste ha gömt sig någonstans för jag såg människan när jag gick upp för trappen men när vi va uppe och Timi hade klätt av sig och gått in i klassrummet så va människan borta, borta, borta. Vi har pratat med Timi hela helgen och han lovade att inte bråka när vi kom upp till klassrummet och allt gick super! Det va en sån lättnad, han ställde upp i ledet in till klassrummet och hälsade god morgon till sin lärare och sa att jag kunde gå för att det va inga andra föräldrar kvar. Så vi kramades hej då och så gick jag.

Men ack så förbannad jag är på att människan inte visade sig!