Nu känner jag det igen, ångesten för att vara ensam. Jag klarar inte av det. Jag fastnar, tänker för mycket och sen brukar tårarna inte vara långt borta, förutom idag. Varför är det så jobbigt att vara själv? Jag blir lättad när Timi vill vara hemma med mig på mina lediga dagar. Då är dagen mer eller mindre räddad. Han ville vara hemma idag sa han igår kväll när han gick och la sig men ändrade sig i morse och ville gå till dagis iaf.
Jag skulle ju ändå träffa Bonnie idag men det blev inte så hon va tvungen att jobba, dom ringde från skolan och ville att hon skulle hoppa in och jobba på ett fritids.
Så här sitter jag och tankarna snurrar vilt i huvudet, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill så mycket men det blir bara en enda röra. Försöker ta mig i kragen men det är fan lättare sagt än gjort. Det är lättare att sitta och inte göra något. Jag måste ha ett mål för att klara av en dag i ensamhet. Det målet finns inte idag. Det finns liksom ingen anledning till att städa typ.
Jag måste ju lära mig att klara av en dag i ensamhet hemma. Ute går det bra men inte hemma själv. Jag blir helt handlingsförlamad nästan.
Njuta av lugnet utan barn som är i vägen när man ska städa osv finns inte i min värld just nu. Utan barnen eller ett mål är dagen helt körd.
Den här jäkla snön gjorde inte desprissionen bättre heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar