Det här med att fira och uppvakta..

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur jag ska formulera mig för att det ska bli rätt..? Men ta det här med födelsedagar. Jag har precis fyllt år för att vara exakt så va det förra söndagen.

Blev jag väckt med frukost på sängen? Nej! Fick jag någon frukost på sängen över huvudtaget? Nej! Är det för mycket begärt att få frukost på sängen? Eller är jag inte värd det? När någon i den här familjen fyller år så uppvaktar jag den personen med hela mitt hjärta, frukost på sängen och drar med mig hela den övriga familjen in för att att uppvakta osv. Jag förväntar mig ju detsamma när det är min tur att fylla år. Tycker att det är det minsta man kan göra för sin kära familj. Dessutom är jag som person väldigt lätt att uppvakta, jag kräver inte mycket för att bli glad och överraskad.

Jag lever för att det är tanken som räknas och inte dom sakliga tingen men jag fick inget av det! Inte nått! Nada! Så säg mig, varför ska jag anstränga mig för andra när jag inte får ett skit tillbaka. Jag kanske också ska sluta bry mig? Det känns inge kul när man får en massa sms med den klassiska frågan “vad har du fått då?”.

Sen har vi då den här dagen som va igår, Mors dag! Jag kände mig mer som en börda när Tony skulle ge mig frukost på sängen, det va ingen ansträngning för fem ören. Snarare mer jobbigt. Det va en kopp kaffe rakt i handen. Ingen bricka ingen känsla ner lagd ingenting! Kan säga att jag kände mig inte uppskattad alls, dagen fortlöpte precis som vilken söndag som helst. Bad jag om hjälp så va det suckar och vägran till svars. TACK!

Så från och med nu så ska jag sluta fira min födelsedag och upplysa om mors dag för min egen del. Jag blir bara ledsen och besviken.