Två år.

Jag har ju inte berättat om min pappa som varit så duktig. Han har varit nykter i 2 år nu och det är rekord.Han har varit otroligt stark den här gången. Visst jag känner dock en viss oro över att han kanske en dag faller tillbaka men då vet han också att vi inte finns där för honom mer.

Men den här gången är annorlunda, han har haft en annan inställning än tidigare. Han vågar prata och visa känslor vilket han aldrig gjorde förr om han inte va full vill säga. Han har erkänt att han hade/har problem, han kan prata om det och han håller även föredrag om alkolism (kan man säga/skriva så?) bla för ungdomar som är alkolister.
Han har t o m sagt att han älskar mig för första gången i nyktert tillstånd.

Jag har fortfarande svårt att säga och visa känslor tillbaka dock, men är det konstigt efter 25 år? Det tar emot att säga, jag älskar dig, saknar dig, kram, osv. Jag kan bara inte få fram det. Förstå inte ens kram kan jag få ur mig. Men det tar väl sin lilla tid det med. Jag är iaf otroligt glad över att han lyckats hålla sig nykter så här länge som två hela år. Det trodde jag helt ärligt aldrig efter det jag sett när jag varit nere och hälsat på.

Jag har så svårt att förstå hur alkolism kan vara en sjukdom och inte ett beroende. Jag menar att knarka är ju ett beroende. Det är något du väljer att göra från första början, att testa. Samma sak med alkoholen den väljer du också, att dricka. En sjukdom är inget man väljer det är något man bara får eller blir smittad med. Så hur kan man då säga att en alkolist är sjuk?

Vad är det för skillnad på en alkolist och en narkoman?

Iaf jag är jätte glad för min pappas skull att han varit så stark efter alla dessa långa år som alkolist. Det gäller att ta sig i kragen, det går om man bara vill och är stark nog!