Satt i köket och åt en bit lunch, lyssnade på musik och helt plötsligt brast det. Jag kunde helt enkelt inte hålla tillbaka tårarna. Varför vet jag inte. Dom bara kom. Jag har tappat lusten och orken till mycket. Det enda som håller mig uppe är barnen. Utan dom skulle jag vara ett vandrande vrak.
Saknade av Emelie gör inte saken bättre heller. Ångesten över att jag inte tagit mig ut till hennes grav på några månade växer sig större och större. Hon finns i mina tankar vareviga dag. Kan inte förstå att mankan sakna någon så oerhört mycket. Det gör ont många gånger. Det finns så mycket runt omkring som påminner om henne, musik, saker och ting.
Suck! Jag orkar inte. Men jag måste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar