Igår skrev jag om kärleken till mina barn, den gör förbannat ont ibland. Framför allt nu när Eve kommit upp i åldern och verkligen försöker spela ut en ibland. Riktiga tonårs fasoner.
Hon har haft en kompis som sovit över inatt, hon försöker verkligen spela ut och dumförklara en då. Jag kommer ihåg hur jag va, jag va fruktasvärd och elak många gånger. Gapa och skrek, smällde i dörrar, skrek lite till och kastade grejer i golvet. Usch! Eve är inte riktigt där ännu som tur är och jag hoppas att hon aldrig kommer dit heller. Hon är 9 år ska fylla 10 i år och beter sig redan som en trotsig tonåring trots att det är tre år kavr till dess. Tycker att det känns som om allt går ner i åldrarna mer och mer. Varför är det så?
Usch, det är det här som gör det hela jobbigt med barn - att dom växer upp och blir stora och får egna tankar om saker och ting. Kan dom inte vara små för alltid? Eller dom kan gå från liten till Vuxen över en natt så man slipper gå igenom det som kommer imellan.
Så man slipper klumpen i magen och ångesten.
Nu över till något mycket trevligare.
Timi bubben kommer hem snart! Dom skulle komma och lämna av honom vid 10-11 eller om det va mellan kl 11-12. Men hem kommer han iaf och vi har saknat honom massor. Han är så gullig när han ringer, han låter så stor, och det är han ju också iofs. Men man vill ju nästan som mamma att dom ska vara små för alltid.
Snart är vi hela igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar